Genrespecifikt – kärleksromaner

Jag vill fokusera lite på specifika genrer för att hjälpa författare förstå vad de skriver. Att kunna sin genre är ett mycket viktigt steg i publiceringsprocessen, och om du skickar ut förfrågningar behöver du kunna din genre. Om du publicerar på egen hand behöver du också kunna din genre. Över tid hoppas jag kunna täcka alla de stora genrerna i hopp om att det ska kunna hjälpa författare att fokusera sitt skrivande.

Det är väldigt svårt för förlag att marknadsföra böcker som är en kombination av thriller/romantik/mysterium/science fiction etc… eller blandade genrer. Jag kallar dessa för ”köttfärslimpeböcker”. Var placerar du dessa i en bokhylla? Förlagen tänker på dessa saker eftersom de måste få till en försäljning. Författare borde också tänka på dessa saker eftersom de måste få till en försäljning. ”Köttfärslimpeböcker” är svåra att sälja. Jag är ledsen att behöva säga det, men det är sant. Du måste kunna placera din roman inom en specifik genre. Inte alltid, tänk på det. Men vanligtvis.

Den första genren vi ska prata om är kärleksromaner. Kärleksromaner är den mest sålda genren inom populärlitteraturen och drog 2012 in 1,438 miljarder dollar i försäljning. Det är den bäst presterande kategorin på bästsäljarlistorna under 2012 (hos New York Times, USA Today och Publishers Weekly). Kärleksromaner är big business. Om du vill ha en bit av den kakan måste du skräddarsy din roman så den passar vissa specifika strukturella element. Kärleksromaner som genre är mer förlåtande än andra genrer (du kan lättare blanda exempelvis sci-fi/steampunk/tidsresor) men du måste fortfarande ha de romantiska elementen. Kärleksromaner handlar om relationen mellan de två huvudkaraktärerna.

För att hjälpa mig att förklara exakt vad en kärleksroman är har jag bett Peter Senftleben, biträdande redaktör på Kensington, att hjälpa mig med lite diskussion. Jag har känt Peter i några år och han är både begåvad och snäll.

Hej Peter! För det första så täcker kärleksroman som genre ett stort område. Låt oss prata om kärleksroman som en genre överlag. Vad är en kärleksroman och vad är dess huvudsakliga fokus?

Det huvudsakliga fokuset i en kärleksroman är relationen mellan två karaktärer (eller tre om det är en triangeldrama); den centrala konflikten bygger på de hinder som håller dessa människor ifrån varandra. Det kan finnas andra element av handlingar, biroller och intriger, och andra icke-romantiska relationer. För att det ska vara en kärleksroman behöver det generellt sätt vara en ”lyckliga i alla sina dagar” (LASD), eller åtminstone ett ”lyckliga för tillfället” (LFT).

Vad är skillnaden mellan en kärleksserieroman och en fristående kärleksroman?

Vanligtvis är kärleksserieroman kortare och helt fokuserade på huvudparet. Serieromaner har vanligtvis riktlinjer som fastställts av förlaget för att passa deras egna märken. En fristående kärleksroman utvidgar världen och inkluderar biroller och intriger, och den är vanligtvis mer flexibel gällande vad som är tillåtet.

Vad är den generella strukturen för en kärleksroman oavsett undergenre?

Generellt sett måste en kärleksroman ha ett par som är attraherade av varandra, oavsett vad det är som hindrar deras relation (om det något internt eller externt), och ha ett lyckligt slut. Ofta berättas det utifrån båda huvudpersonernas synvinklar, men det är också vanligt med endast en förstapersons synvinkel. Det lämnar en hel del att leka med!

Vad kan man inte hitta i en kärleksroman?

Jag vet inte om det finns några direkta regler och bestämmelser om vad som inte kan finnas med i en kärleksroman, bortsett från ett tragiskt slut (vilket enligt mig skulle göra den mer till en kärlekshistoria). Det finns en del saker som vissa läsare kanske inte gillar (se nedan), men det hänger helt på hur det hanteras av författaren.

Berätta om vad det är för slags konflikter man hittar i kärleksromaner. Vad fungerar? Vad fungerar inte? Vad är du trött på att se?

Jag ser mycket missförstånd och oförmåga hos karaktärer att helt enkelt bara berätta hur de känner för varandra. Även om det är realistiskt kan det vara frustrerande för mig som läsare och redaktör. Jag vill bara ruska om dem och säga åt dem att vara ärliga! Det tenderar att vara en stor källa till romantisk konflikt eftersom det också händer i verkliga livet. I historiska romaner är sociala restriktioner och ekonomiska skillnader samt klasskillnader vanliga, och även fast de ofta används är de också viktiga för tidsperioden. Så med det i tanke skulle jag uppmana författare att hitta ett sätt att hålla det nytt och inte enbart förlita sig på sociala och ekonomiska hierarkier. I samtida romaner är jag trött på historien om machohjältemiljardären och den naiva (vanligtvis oskuldsfulla) hjältinnan, de ekonomiska och maktmässiga klyftorna. A) Det har gjorts till leda nu, och B) det är inte direkt realistiskt. Jag kan skjuta något på min misstro gällande samtida berättelser, men jag önskar ändå att de är så trovärdiga som möjligt för att förstärka känslorna. Det som fungerar för mig i alla undergenrer är en bra anledning till att hålla paret isär, oavsett om det är yttre krafter eller inre tvivel/misstro/skada.

Finns det beprövade och sanna konfliktelement?

Det finns tråkiga mönster som dyker upp om och om igen (tvångsäktenskap och barn från ett hemligt förhållande är bland det första jag kommer tänka på), och en duktig författare kan känna igen dem och vrida på dem för att få dem att kännas originella. Jag tycker också att en gemensam misslyckad historia formar en effektiv bakgrundshistoria som hindrar paret från att träffas allt för snabbt. Också smärtsamma händelser i någons förflutna som gör att det blir svårt att lita på eller älska den andre.

Vilka element är tabu?

Jag vet egentligen inte om något är tabu längre. Men det finns vissa saker som definitivt kommer att begränsa din publik och det finns saker som läsare av kärleksromaner tenderar att ogilla. Otrohet är det första jag kommer att tänka på. De flesta läsarna av kärleksromaner verkar vara missnöjda om ena huvudpersonen är otrogen. Men det kan dock finnas sätt att hantera detta korrekt. Jag tror också att de har förändrat synen från några av kärleksklassikerna även när det kommer till våldtäkt. Personligen kommer jag inte att heja på en hjälte som gör något utan samtycke med en hjältinna, och våldtäkt är vanligtvis reserverad för skurken eftersom han är ooooond. Jag skulle säga att barnmisshandel också är ett stort nej, förutom om det gäller skurken, men även då kan det ses som aningen magstarkt beroende på historien.

Kärleksromaner tenderar att vara den mest sålda genren inom populärlitteraturen och många författare verkar hoppa på det tåget. Med alla de oräkneliga kärleksromanerna som publiceras (traditionellt publicerade och självpublicerade) varje år, hur sticker en författare ut i mängden?

Karaktärer, skrivande, en handling som får en stereotypisk romantiker att haja till. Låt oss vara ärliga, vi vet alla hur en kärleksroman kommer att sluta. De kan av den anledningen ibland kännas förutbestämda, men allt handlar om resan. De som är riktigt bra kan få dig att sluta bry dig om att du vet hur det kommer att sluta, antingen därför att karaktärerna är så sympatiska eller för att berättarrösten är så engagerande att du dras in i handlingen. För mig får en lyckad kärleksroman mig att allvarligt ifrågasätta om de två faktiskt kan nå en LASD (lyckliga i alla sina dagar).

Det finns en uppsjö av undergenrer av kärleksromaner, som samtida, erotisk, historisk, romantisk spänning… listan kan göras lång. Är det generellt okej för författare att blanda? Kan en samtida kärleksroman inkludera tidsresor? Kan en historisk kärleksroman inkludera häxor? Utveckla vad du än kommer att tänka på.

Med kärleksromaner tror jag det är det lite enklare att leka med blandningen av element, eftersom de oavsett vad kommer att hamna på den romantiska sektionen i hyllan. Men risken är att man avskräcker läsare av den huvudsakliga undergenren genom att inkludera saker som de kanske inte gillar. Jag tror att det kan begränsa läsarkretsen, men om det är vad berättelsen kräver så är det så. Till exempel är jag inte förtjust i tidsresor på grund av min vetenskapliga bakgrund, jag fastnar alltför mycket i att tänka på teknikaliteterna kring det för att kunna förlora mig i berättelsen. Så om jag plockar upp en samtida berättelse skulle jag inte kunna njuta av den om det plötsligt fanns med tidsresor, oavsett tidsepok. Steampunkromantik är ytterligare ett exempel, och jag har personligen sett hur nischat det kan vara. De historiska läsarna kanske inte vill ha sci-fi-elementen, och läsare av sci-fi-kärleksromaner kanske inte gillar de historiska detaljerna. Allt hänger egentligen på vad som blandas. Jag anser att en gnutta spänning kan fungera i vilken undergenre som helst, eftersom det är ett bra sätt att driva på handlingen.

Jag vill bara att författare ska förstå att allt inom publicering går i cykler, och i alla trender för den delen. Vad som är inne nu (samtida) kan mycket snart vara övermättat, och vad som gick ur modet nyligen (paranormalt) kanske så småningom kommer tillbaka. Författare bör aldrig följa en trend i sitt skrivande, för när de är klara med sin bok är det förmodligen för sent att hoppa på tåget. Jag uppmuntrar dem att skriva den historia de vill skriva, och om marknaden är redo kommer de att hitta en förläggare eller en läsarkrets. Boken kanske bara behöva ligga och vänta i en låda ett par år.

Vilket är det bästa rådet du kan ge till kärleksromanförfattare?

Läs! Läs det som är populärt eller välrecenserat i din undergenre. Läs andra undergenrer. Läs andra genrer. På så sätt kommer du att veta vad som redan har gjorts, känna igen vilka stereotyper som ska undvikas, lära dig nya knep från mästarna eller plockar upp element från andra typer av böcker som kan inspirera dig.

Behöver du en sidekick?

Vi pratade lite om sidekick-karaktären i förra inlägget. Men borde du överväga att lägga till en sidekick i ditt manuskript? Borde du kanske lägga

error: Innehållet är skyddat